Calmigos

Zita började sin valpning bra med en tempsäkning och värkarbetet satte igång normalt. Efter att vattnet gått började hon krysta lite mer på allvar men det tog väldigt lång tid för första valpen att komma fram. Till slut kunde jag känna två baktassar utan hinnor och Zita kämpade på att få ut den rätt stora (370g) valpen. Zita är en liten tik så valpen kändes väldigt stor för henne. När jag hjälpe till lite lyckades hon ändå få fram den underbara lilla Pepparkopian, en vit stubbtik med bruna fläckar på samma ställen som pappa Peppar. Tyvärr var hon livlös och vi lyckades inte få igång henne :-(

 

Sedan trodde vi att det skulle löpa på bättre när första "torra" valpen kommit fram, men Zita krystar och krystar och nästa valp kommer inte längre än att vi kan känna dess huvud, även den här utan hinnor. Efter lite språngmarcher ute och upp och ner i trappan och försök att hjälpa till och dra ut valpen så insåg vi att hon inte skulle få ut den.

 

Det var bara att åka till veterinär och där försökte de också dra ut valpen som satt fast så hårt. Men inte heller veterinären lyckades. Efter röntgen konstaterade veterinären att valpen låg bakåt med frambenen och att bröstets omkrets på valpen var för stort för Zitas bäcken. Om den hade legat med frambenen framåt hade det säkert gått vägen men kanske för att även denna var torr utan hinnor så hade benen tryckts bakåt. Det var inget annat att göra än att snitta. På ultraljud hade veterinären sett hjärtljud, till och med på den som satt fast i passagen. Tyvärr gick inte den store svartvite(Moyatecknad), långsvansade killen att rädda. Han var så kraftig och fin. Jag gissar att han vägde över 400 g för han såg väldigt stor ut, så stort huvud och så bred kropp!

 

Veterinären kom in med de två överlevande valparna; en svartvit stubbtik och en brunvit(också Moyatecknad), lånsvansad kille men meddelade nästa chock. Hon hade upptäckt att den brunvite killen hade gomspalt! (en spricka i gommen vilket ingen valp kan överleva med). Så vi fick lov att ta bort den fine killen. Det var så sorgligt! Han var så fin och pigg! Av 36 avkommor tidigare har vi aldrig haft någon gomspalt. Veterinären sa att det är den vanligaste defekten på valpar, men måste det hända i just den här kullen och just på en av de överlevande valparna! Och vad beror dessa torra valpar på utan fosterhinnor och vatten! Jag måste leta information om detta!

 

Kvar var då alltså en superduktig, trött Zita med en liten kopia av sig själv. Det viktigaste just nu är att Zita mår bra! och så får vi vara glada för den lilla docksöta tikvalpen. Hon var minst och vägde 340 g när vi kom hem igen. Nedan första bilden på stubbtiken och mamma Zita hos veterinären och så första porträtten på den lilla skönheten.